uppochner

Efter att ha ultraljudat och fastställt att Ärtan låg på "fel" håll, dvs i sittande ställning, bokades vi in på vändningsförsök på Danderyd.

En vändning kan innebära att det hele sätts igång och med liten mental förberedelse på att det kunde bli hemfärd med bebis så åkte vi till Danderyd. Rent konkreta förberedelser hade också gjorts då vagn och spjälsäng monterats ihop. Sängen är för övrigt väldigt fin nu när den är bäddad och klar.

Väl på Danderyd visas vi till ett rum, ett förlossningsrum, där magen kopplades upp till en apparat som skulle kolla så att pulsen var jämn och fin, vilket den så klart var. Efter det skulle man göra ett ultraljud innan man tog beslut om vändningsförsöket skulle genomföras.

Själv satt jag vid sidan och spelade cool och låtsades som att jag inte berördes av tanken på att de antagligen med våld skulle trycka runt min ofödda dotter inuti min frus mage.

Till slut kom doktorn som klämde lite på magen och kom fram till samma sak som barnmorskan, nämligen att det kändes som en relativt lättflyttad bebis.

Ultraljudet startades och nästan genast visade det sig, till allas förvåning, att Ärtan hade vänt sig. Någon gång under de sex senaste dagarna hade hon helt sonika gjort ett headstand efter att ha suttit exakt likadant hela vägen.

Det bästa antiklimax jag varit med om på något sätt. Även om det kunde blivit ett lyckat vändningsförsök, eller ett kejsarsnitt som kan vara hur smidigt som helst så känns det ändå bra att det nu ser ut att gå mot en"vanlig" förlossning. Skulle det blivit ett plötsligt, eller planerat, snitt så vore det med största sannolikhet ingen fara. Men att inget speciellt planeras är trots allt ett tecken på att allt står rätt till.

Sen kanske jag hade tänkt annorlunda om det var jag som skulle pressa ut 3-4 kilo genom min livmoderhals.